När min pappa fyllde 80 förra året önskade han sig en Orbitrec, ni vet en sån’ trampmaskin från Tv-shop.
Han kände att kroppen inte ville som han hela tiden och att med träning så ska det nog bli bra.
Nu har han snabbt blivit mycket sämre fysiskt
men ger liksom inte upp utan säger att:
bara jag blir av med hostan så kommer det och bli fint…
bara jag kan sova på nätterna så …
bara jag kan få lite matlust så…
bara jag har ätit upp den här penicillinkuren så händer det nog nåt’
Han kan vakna ibland och säga att nu känner jag att jag vill upp och springa
men när det är dags att kliva upp så finns inte kraften där.
Han är klarare i knoppen än jag, har starkt hjärta och blodtryck som en tonåring
men nu syns det i blicken att det är något som fattas……..
Läste en artikel om en kvinna som skött sin mamma in i det sista.
Hon ångrade bara en enda sak och det var att de aldrig pratat om döden.
Men hur lätt är det då…….
vill bara säga att jag tycker du skriver så himla bra, man får lite tårar i ögat. Kram
Tack min vän,det är när tårarna kommer som jag vill skriva….
Tussilago må väl lysa med sin frånvaro i Albybyn? Men det som inte lyser med sin frånvaro där, är ditt goda hjärta för din pappa.
Jag håller med dig det är svårt att prata om döden, men gör vi inte det krångligare, än vad det egentligen är!
Vad vet man!
Fortsätt skriv/ Kram från Kattis.
Karin, det är det enda rätta att skriva av sig menar jag! Jag tror att det blir en självläkning, liksom…jag själv har använt verktyget då jag behövt det, fortsätt med det!Kram Kerstin på Turingen förstås
tänker på dej karin,det du skriver är så bra .döden är svår att vara nära.vi hörs, kramar pia
Tack snälla ni, ja jag har aldrig tyckt om att skriva men nu känner jag att jag behöver det,får se hur det går med själva “pratet”