Det har nu gått en vecka sedan pappa fick beskedet att han inte kommer att bli frisk. Även fast vi runt omkring har förstått det så har han ändå kämpat på. Veckan har varit så jobbig och vi har gråtit massor och pratat om saker som jag aldrig trott att jag skulle prata med pappa om.
Hur lätt är det att svara på hur det känns att dö? Gör det ont ? Blir det något mera sedan? Träffas vi igen?
Det är tur ändå att det finns så mycket bra i hans liv att prata om. Mamma och pappa har verkligen gjort mycket tillsammans och haft mycket vänner och det gillar han att prata om.
Jag läste några fina ord någonstans….
De flesta av oss sätter inga djupa spår i historien
men endel av oss lyser upp tillvaron för sina medmänniskor.
Det är stort nog, det är meningen med livet.
Karin! Mina tankar är ofta hos er. Svåra dagar och jobbiga nätter. Och så alla frågetecken!
Frågorna om döden har ju kommit oss alla så nära i och med Engla och de två små barnen, Saga och Max, som så brutalt berövades sina liv.
“Själen dör inte bara för att kroppen dör. Döden kan inte sätta stopp. Döden kan bara sätta kolon. Det blir en fortsättning!” (Citat från minnesstund i Arboga)
Det där tror jag också på…verkar konstigt annars. Med en gammal människa är det ju ändå naturligt att dö men det är så svårt att acceptera ändå….
Vilka fina ord ! Du skriver så otroligt enkelt och fint om sorgen, jag blir otroligt rörd! Hälsa de dina ! Vi hörs kram Erika
Jag har skickat dig ett intressant dokument angående himlen. Kanske kan vara er till hjälp under den här svåra tiden. Finns att hämta på din skolmail!
Jag och Marie tänker på er ofta!
Tack Henke o Marie,jag kollar mailen!